Enoch - PROPHETEN ENOCH, 1826

DRÖMSYNERNAS BOK

1-5 Tredje perioden - från Alexander den Store till det grekisk-syriska väldet. 6-12 Fjärde perioden - från det grekisk-syriska väldet till den mackabeiska revolten. 13-19 Hedningarnas sista angrepp mot judarna. 20-27 De fallna änglarnas dom, Herdarna, Avfällingarna. 28-38 Det nya Jerusalem, De överlevande hedningarnas omvändelse, De rättfärdigas uppståndelse, Messias.

ch jag såg imedlertid, att trettiosju *) herdar sålunda hade öfverinseendet, hvilka alla slutade hvardera vid sin tidpunkt likasom de första. Andra emottog dem sedan i sina händer, för att hafva inseende öfver dem, hvar och en under sin tid, hvarje herde på sin egen tid. *) Ett uppenbart misstag, i stället för 34. Se 7 v. Konungarna af Juda och Israel; se inledningen.

2. Sedermera såg jag i synen, att alla himmelens foglar anlände, örnar, avest-foglar, hökar och korpar. Örnen undervisade dem alla. De började att uppsluka fåren, att hacka ut deras ögon och att uppäta deras kroppar.

3. Fåren jemrade sig då derföre, att deras kroppar blefvo uppslukade af foglar. Och jag klagade äfven och gret bittert i min sömn öfver den herde, som hade tillsyn öfver hjorden.

4. Och jag såg, huru fåren blefvo uppätna af hundar, örnar och hökar. De lemnade hvarken kroppar, skinn eller muskler, tilldess endast benen återstodo, och tilldess deras ben föllo på marken. Och fåren blefvo förminskade.

5. Jag såg likaledes vid denna tid, att tjugutre herdar *) hade öfverinseendet, hvilkas styrelsetider, räknade till de förra, utgöra femtioåtta perioder. *) Konungarne af Babylon etc. under och efter fångenskapen. Se inledn.

6. Då blefvo små lam födda af dessa hvita får, hvilka började öppna sina ögon och se, jämrande sig öfver fåren.

7. Fåren beklagade sig likväl icke för dem, ej heller hörde de, hvad de yttrade till dem, utan voro döfva, blinda och förhärdade i högsta måtto.

8. Jag såg i synen, att korpar flögo ned på dessa lam, Att de grepo ett af dem, att de sleto fåren i stycken, och uppslöko dem.

9. Jag såg äfven, att horn vuxo på dessa lam, och att korparna slogo ned på deras horn. Jag såg äfven, att ett stort horn slog ut på ett ibland fåren, och att deras ögon blefvo öppnade.

10. Han såg på dem. Deras ögon voro vidöpna; och han ropade till dem. Då sågo dabelat *) honom, hvilka alla sprungo till honom. *) Ett djur.

11. Och dessutom voro alla örnarne, avesterne, korparne och hökarne sysselsatte att förskingra fåren, flygande ned på dem och uppslukande dem. Fåren voro tysta; men dabelat jämrade sig och skriade.

12. Då stridde och kämpade korparne med honom. De önskade sig imellan att bryta hans horn; men de förmådde icke något öfver honom.

13. Jag såg på dem, till dess herdarne, örnarne, avesterne och hökarne kommo, Hvilka ropade till korparna att bryta hornet på dabelat, att strida med honom och att döda honom. Men han kämpade med dem och ropade att hjelp måtte komma till honom.

14. Då märkte jag, att den mannen kom, som hade uppskrifvit herdarnes namn och som hade uppstigit till fårens Herre. Han bragte hjelp och lät hvar och en se, att han nedsteg till dabelas hjelp.

15. Jag märkte likaledes, att fårens Herre kom till dem i vrede, hvarvid alla de, som sågo Honom, flydde bort; alla föllo ned i Hans tabernakel framför Hans ansigte;

16. medan alla örnarne, avesterne, korparne och hökarne församlade sig och bragte med sig alla fåren från fältet. Alla kommo tillsammans och bemödade sig att sönderbryta dabelas horn.

17. Då såg jag, att den man, som skref boken på Herrens befallning, öppnade boken af den förödelse, hvilken de tolf sista herdarne *) gjort, och utvisade för fårens Herre, att de förstört mer, än de, som föregått dem. *) De infödda Konungarna öfver Juda efter dess befrielse från Syriska oket.

18. Jag såg äfven, att fårens Herre kom till dem, tog i sin hand sin vredes spira och fattade jorden, hvilken remnade, medan alla vilddjuren och himmelens foglar föllo från fåren och nedsönko i jorden, hvilken slöt sig öfver dem.

19. Jag såg äfven, att ett stort svärd gafs åt fåren, hvilka gingo ut mot alla vilddjuren på fältet, för att dräpa dem. Men alla vilddjuren och himmelens foglar flydde bort från deras ansigte.

20. Och jag såg en thron upprättas i ett angenämt land. På denna satt fårens Herre, hvilken emottog alla de förseglade böckerna, Hvilka blefvo öppnade för Honom.

21. Då kallade Herren de sju första hvita och befallde dem att föra framför Honom den första af de första stjernorna, hvilka gingo före de stjernor, hvilkas blygseldelar liknade hästars; den första stjernan, hvilken först nedföll; och de bragte dem alla inför Honom.

22. Och han talte till mannen, som skref i Hans närvaro, hvilken var en af de sju hvita, sägande: tag dessa sjuttio herdar, åt hvilka jag har öfverlemnat fåren och hvilka, sedan de emottagit dem, hafva dödat flere af dem, än jag befalde.

23. Se, jag såg dem alla bundna och alla stående framför Honom.

24. Först företogs ransakningen med stjernorna, hvilka, sedan de blifvit dömda och funnits brottsliga, gingo till stället för sin bestraffning. De kastade dem i ett ställe djupt och fullt af lågande eld och fullt af eldpelare.

25. Sedan blefvo de sjuttio herdarne dömde, och som de funnos brottsliga, kastades de i en lågande afgrund.

26. På samma tid blef jag likaledes varse, att en afgrund sålunda öppnades i midten af jorden, hvilken var som full af eld. Och till denna bragtes de blinda fåren, hvilka, sedan de blifvit dömda och funna brottsliga, blefvo alla kastade i jordens af eld lågande afgrund, och brunno. Afgrunden var till höger om huset.

27. Och jag såg fårens förbrännande och deras bens förtärande.

28. Jag stod och såg honom försänka det gamla huset, medan de förde ut dess pelare, hvarje telning deri och allt elfenben, som derpå fanns. De utförde detta och ställde det på ett ställe på jordens högra sida.

29. Jag såg äfven, att fårens Herre frambragte ett nytt hus, stort och högre än det förra, hvilket han inskränkte inom det förra kretsformiga stället. Alla dess pelare voro nya och dess elfenben nytt samt i större överflöd än det förra gamla elfenbenet, hvilket de hade fört ut.

30. Och medan alla de får, hvilka blifvit öfriga, voro i midten deraf, föllo alla vilddjuren på jorden och alla himmelens foglar ned och tillbådo dem, anropande dem och lydande dem i allting.

31. Dessa tre, hvilka voro klädda i hvitt och hvilka, hållande mig med handen, hade förut förmått mig att uppstiga, medan hans hand, som talte, höll mig, reste mig då upp och ställde mig midt ibland fåren, innan domen gick för sig.

32. Fåren voro alla hvita med lång och ren ull.

33. Då samlades i detta hus alla de, som hade förgåtts och blifvit förgjorde, hvarje vilddjur på marken och hvarje fogel i himmelen, under det fårens Herre glädde sig med stor fröjd, emedan alla voro goda och kommo tillbaka till hans boning.

34. Och jag såg, att de nedlade svärdet, som hade blifvit gifvet åt fåren, och återburo det till Hans hus, förseglande det i Herrens närvaro. Alla fåren skulle hafva blifvit inneslutne i detta hus, om det hade varit tillräckligt att rymma dem;

35. och allas ögon voro öppna, seende på den ende Gode; och det var icke någon ibland dem, som icke såg Honom.

36. Jag märkte likaledes, att huset var stort, vidt, och ytterst uppfyldt.

37. Jag såg äfven, att en hvit ko blef född, hvars horn voro stora, och att alla vilddjuren på marken och himmelens foglar blefvo förskräckta för den och anropade den alla stunder.

38. Då såg jag, att naturen hos dem alla blef förändrad, och att de blefvo hvita kor; Och att den första, som var midt ibland dem, talte, då dess ord blef ett stort vilddjur, på hvars hufvud voro stora och svarta horn; Medan fårens Herre glädde sig öfver dem och öfver alla korna.

39. Jag låg midt ibland dem. Jag vaknade och såg alltsammans.

40. Denna är den syn, som jag såg, då jag låg vaken. Då välsignade jag rättfärdighetens Herre och gaf ära åt Honom.

41. Sedan gret jag ymnigt, och mina tårar upphörde icke, så att jag icke var istånd att uthärda det. Då jag skådade, flöto de, i anledning af hvad jag såg; ty allt hade kommit och försvunnit, hvarje enskild omständighet i menniskoslägtets förhållande var sedd af mig.

42. På denna natten erinrade jag mig min förra dröm, och gret derföre och var bekymrad, emedan jag hade sett denna syn.